Svenska Dagbladet.

Publicerad 2008-01-27

Mjuk teknik svaret på våt dröm.

TRÖST FÖR TÖRSTIGA Tillgången på rent vatten är ett av de stora överlevnadsproblemen, men genom tekniska lösningar med förebilder i antika kulturer är konsten att vårda vatten på väg att bli en världsrörelse. De nya teknikerna bygger på vördnad för naturens lagar.

Mer än en miljard av jordens människor lider brist på säkert dricksvatten. Aralsjön, en gång en av världens allra största sjöar, håller på att torka ut; flora och fauna i dess omgivningar fördärvas av förorening, försaltning och vattenbrist. En av orsakerna till konflikten mellan israeler och palestinier är den otillräckliga tillgången till friskt grundvatten på Västbanken. Samtidigt skapar dammbyggen, konstbevattningar och torrläggningar av våtmark utefter Eufrat och Tigris växande konflikter i Turkiet, Irak och
Syrien. I Europa kommer översvämningsrapporterna allt tätare och i USA skördade orkanen Katrina 2oo5 sina flesta offer genom att flodvattnet i Mississippideltat bröt igenom sina fördämningar och dränkte stora delar av New Orleans. I vår del av världen hotas Östersjön av förgiftning,
övergödning, algblomning och syrebrist.
    I When the Riven Run Dry (Eden Pro¬ject Books, 368 s) ställer journalisten Fred Pearce frågan vad vi tar oss till när vi inte längre har tillgång till friskt vatten. Frågan är ödesdiger, men budskapet förhoppningsfullt: i kontrast till alltför storskaliga dammbyggnadsprojekt, riskabla grundvattentäkter och svårigheter av torka, erosion och försaltning av jordar visar Pearce hur människor på plats efter plats i världen finner lösningar på sina vattenproblem genom att återuppta urgammal överlevnadsteknik. Pearces bok leder tankarna till antikens samhällskonst där naturens liv sågs besjälat och själva rätten var en helig idé. Källans vatten var en levande gudinna, flodens ström en levande gud.
    Vår tids föreställningsvärld fordrar inga antika gudar, nymfer och najader - men kanske kan vi ur gemensamma referenser till gamla humanistiska idéer finna vägar till möten över nations-, kultur- och religionsgränser. Med vår forntid som kunskapskälla finns det all anledning att tro på ett växande välbefinnande också för de stora grupper av människor som idag lever med olika former av vattenproblem, ty genom tekniska lösningar som väcker minnen om genialiska förebilder från antika kulturer är vattenvårdskonstens utveckling på väg att bli en världsrörelse. Rajasthan i Indien har gjorts till världens livfullaste öken med hjälp av olika system för att samla upp och bevara regnvatten. Antika modeller för regnvatteninsamling till odling och hushåll visar vägen till kretsloppsbaserad resurshushållning.
    "Stora ytor som tak är idealiska för insamling av regnvatten" står det på hemsidan för det irländska företaget Rain Harvesting Ireland som förklarar hur var och en kan installera ett sådant system för användning till toaletter, trädgårdsbevattning och tvättmaskiner. Regnvattnet, förklarade den romerska arkitekten Vitruvius, är det bästa av alla, "eftersom det består av de lättaste, finaste och renaste delarna som dras ut ur alla andra vatten". Tesen är naturligtvis sann i så måtto att användning av regnvatten i odlingar befriar från risker att jorden - såsom ofta sker vid exempelvis konstbevattning - försaltas eller kontamineras av föroreningar.
    Svenska studier, bland annat från kvarteret Ringdansen i Norrköping och Hammarby Sjöstad i Stockholm, har visat att system för uppsamling av regnvatten är effektiva element även i urbana miljöer. De är vattenbesparande och kan även vara värdefulla delar av systemen för hantering av dagvatten. I Tyskland är det Berlin som leder den nya vattenteknikutvecklingen. Harald Kraft, stadsarkitekt och en av dem som specialiserat sig på de nya systemen, säger att man nu "ser regnvattnet som en resurs att spara på istället för att göra sig av med till stora kostnader". Nya idéer för översvämningsskydd håller därmed på att kopplas samman med teknik för regnvattenuppsamling. På Potzdamer Platz, fem hektar av gigantisk nybebyggelse i Berlin, har behovet att avbörda regnvatten genom traditionella ledningssystem radikalt begränsats genom att byggnaderna konstruerats för uppsamling av regnvatten från taken. Vattnet används för toaletter och bevattning av takträdgårdar, medan överflödsvatten leds till en konstgjord sjö eller absorberas av genomsläpplig trottoar- och gatubeläggning. Så har också kostnaderna för förbrukning av färskvatten reducerats och översvämningsriskerna minskat. Arkitekter och planeringsingenjörer från andra städer hämtar inspiration ur förebilderna.
    I de torraste regionerna är det de fattiga som är utsatta, medan de välbeställda på ett eller annat sätt alltid kan få fram vatten, även om det måste ske med hjälp av en avsaltningsanläggning eller extremt långa vattenledningar. Enligt uppgifter från Världsbanken, presenterade i Johannesburg 2002, skulle det kosta 18o miljarder dollar att förse världens fattiga med vatten och sanitet. Förespråkare för enkla och väl beprövade småskaligiga lösningar har emellertid goda grunder att räkna med avsevärt lägre kostnader, om blott existerande erfarenheter och kunskaper ges chans till befruktning. Antikens historia visar att människor kan bygga kultur och välbefinnande ur minimala materiella resurser och att en systematisk kamp mot fattigdom har förutsättningar att bli framgångsrik. Med all säkerhet är en sådan kamp också nödvändig för att avvärja den ödesdigra vattenbrist som hotar om misstron i okunskapens sällskap får grepp aver världen.

    Under sex år omkring det senaste millennieskiftet beräknas översvämningarna i Europa enligt Pearce ha orsakat skador värderade till storleksordningen 250 miljarder kronor. Trots gigantiska ingenjörsinsatser för att skydda städer och egendom mot översvämningar har problemen bara ökat. Floden Rhen är ett exempel. Ansatser att tämja floden började på 1800-talet i ett stort projekt som syftade till att räta ut flodkrökarna. Intill dess hade Rhen i sitt övre lopp rört sig långsamt i en slingrande meanderform med ett otal biflöden genom skogar och öppna betesmarker som kunde fyllas av vatten varje vår då floden svämmade över sina bräddar. Det naturliga flödet hindrade större fartyg och försvårade bebyggelse i Flodområdena, därför tvingade man in vattnet i en enda, väl avgränsad permanent fåra. "Som regel" förklarade systemets förespråkare,"behöver ingen flod mer än en bädd". Den nya - uträtade - Rhen blev ungefär 100 kilometer kortare än sitt ursprung och vattnet tog sig fram avsevärt snabbare än någonsin tidigare. Under 1900-talet har därefter lantbrukare, byar och städer successivt byggt vallar utefter floden för att skydda bebyggelse mot översvämningar och omvandla tillfälligtvis översvämmade betesmarker till odlingsbar åkermark. Floden byggdes in med fördämningar, gigantiska slussar och en serie vattenkraftverk. Till sist återstod inte mer än en tiondel av de marker som legat öppna och tillgängliga för naturliga översvämningar.
    Den ökade hastigheten på vattenströmmarna har givit fart åt pråmtrafiken mot havet, men därmed har också tiden för högvattnet att passera mellan Basel och Karlsruhe halverats till 3o timmar, med följd att översvämningstopparna vid vårfloder och kraftiga regn i dag är tre gånger så höga som före Rhens reglering. Liknande problem uppstår runt om i världen: Kring Mississippi fanns skyddsvallar, byggnadsverk och fördämningar, men alltför få öppna fält där floden kunde breda ut sig när Katrina orsakade högvatten 2005.
    Floder låter sig inte tämjas så lätt. Grekerna skulle ha påmint om deras gudomliga kraft och kallat industrialismens vattenregleringar för utslag av hybris, den sorts övertro på förmågan att behärska naturens lagar som tvingar människor att ta lärdom av sina misstag. I princip finns det två metoder att behärska översvämningar. Den ena är att snabbt göra sig av med vattnet genom att dränera bort det och låta det rusa mot havet genom floder med höga fördämningsvallar, den andra att ta bort fördämningarna där naturen på öppna fält kan ta hand om vattnet för att successivt låta det rinna av när floderna sjunker. Allt fler vill tillämpa den senare metoden för att bereda plats åt översvämningarna - ibland kallas det mjuk ingenjörsteknik, ett sätt att anpassa sig till naturens krafter istället för tvärtom. I Holland och Tyskland ger man nu högsta prioritet åt åtgärder som syftar till att minska översvämningsskadorna genom att låta floderna återfå land att breda ut sig på. Tysklands mål är att till år 2020 ha kapat översvämningstopparna med 6o centimeter. Det är lättare sagt än gjort: en tiondel av Europas befolkning bor på mark som tidigare varit översvämningsområden.
    "Allt har sitt ursprung i vatten" förklarade naturfilosofen Thales på
500-talet fKr. I Mellanöstern bildades 1994 ett nätverk för samarbete om vattenresurser. Initiativet var början till ett träget fredsarbete med "vanliga" människor i huvudrollen. Under samlingsnamnet EcoPeace/Friends of the Earth Middle East arbetar man med projektet "Good Water Neighbours" där i dag 17 palestinska, israeliska och jordanska kommuner deltar aktivt för att i samförstånd över gränserna finna lösningar på gemensamma vattenproblem.
    Och runt hela jorden bildas organisationer och nätverk för att på frivillig väg söka ett delat ansvar för människans förhållande till naturen. I Gröna Korsets (Green Cross International) regi drivs ett omfattande kampanj- och upplysningsarbete om den mänskliga rätten till vatten. På skolor, universitet, forskningsinstitutioner och tankesmedjor runt om i världen söker människor svar på frågor om jordens överlevnad, hållbar utveckling och rättvis konflikthantering Exemplen - som kan flerfaldigas i oändlighet - bekräftar Sokrates tes att dygden består av kunskap. Ingen människa är ond med vett och vilja, för lyckan ligger i att göra det rätta och det gäller bara att ta reda på vad som är rätt och sprida upplysning därom. Kanske kommer vi därför - även för de allra svåraste konflikterna - att på humanistisk väg finna former för förhandlingar och avgöranden som också varandra motstående kulturer kan godta. Goda gärningar är självförstärkande.

    Allt sedan industrialismens genombrott har människor imponerats av storslagna projekt och spektakulära tekniska framsteg. Det har vi anledning att tillåta oss - liksom vi med rätta beundrar romarnas storverk i akvedukter och stadsbyggnadskonst - men inte desto mindre skall vi hålla i minnet att människans fortlevnad på jorden är särskilt beroende av det småskaliga samspelets empati och aktning. Inga samhällen har i längden kunnat fortleva utan att besjälas av kärnvärden som kärlek och rättvisa, om än i helt olika gestaltning. Grekisk filosofi, biblisk historia, muslimsk religion och indiska vishetsläror är visserligen helt skilda tankesystem, men alla kretsar kring de stora frågorna om respekt, tillit och medkänsla i budskap som berättats och återberättats i årtusenden till uppmuntran för människors samexistens och vördnad för naturens lagar. Om respekten för sådana värden kan upprätthållas finns det all anledning att tro på en gemensam mänsklig förmåga att samsas om de resurser av jord, luft, energi och vatten som på vår planet står till mänsklighetens förfogande. Pearces bok bekräftar den tesen.

Staffan Michelson

VATTENTORNET FRISKT VATTEN AB, BOX 42095, 126 14 STOCKHOLM, TEL 08-744 15 45, FAX 08-744 44 97, Sitemap